Om att börja på fortsättningen

Det är konstigt det här med att ta uppehåll... Varje dag skriver man och historierna mellan bladen göms långt inne i ett mörkt hörn så att ingen ska få läsa de. Där bearbetar man det som bearbetas ska.

Jag lär mig om livet på vägen där genom den. Att livet är något flyktigt blir mer och mer påtaglig. Människor försvinner ur ens liv och jag sitter här med magkartar liknande smärta som innebär att jag BÖR ta det lite lugnt och andas.

F U livet, hur ska jag kunna andas när jag ser dig flyga förbi och inser hur föga lite jag vet om just DIG!

Inatt drömde jag om döden

Döden är inte trevlig… hela natten vred och vände jag på mig, det var en konstant oro som fanns där en ängslan som är svår att förklara. Den var där och ju djupare in i drömmen jag kom desto mer tydlig var den, folk som jag drömde om pratade om den och var oroliga. Man pratar om och minns de döda innan döden kommer sa de och jag blev mer och mer övertygad över det faktum att döden var där, gick runt bland oss och väntade på rätt tillfälle… som om det någonsin finns ett rätt tillfälle för den. Jag visste att den skulle ta med någon och vem det blev fick jag aldrig veta för jag vaknade helt utmattad av dess närvaro.

Det konstiga är att jag vet att det är sant, döden smyger runt och för varje stund som går så är dagen närmare. Jag vet att hon är redo för det värsta men hur klarar man tomheten efter, hur klarar man icke existensen? En sak är säker och det sa hon igår oavsett hur jobbigt det blir för henne, hur jobbigt än smärtan är så vill man behålla livet och kämpa in i det sista för livet är på tok för värdefullt.

Det har påverkat mig, öppnat ögonen, lärt mig något om hela tillvaron. Däremot så finns det en sak som får mig ur balans och det är den styrka som hon hittar och har, den styrkan är beundransvärd!!

/Betty B